Boken handlar om 42-åriga diplomaten Cecilia Lind, nyss hemkommen från Filippinerna där hon för en tid varit försvunnen i ett vulkandrabbat område. Den utspelar sig under ett par dagar, då hon vakar vid sin mors dödsbädd i barndomshemmet i Nässjö. Cecilia har en hemlighet, det hände något på Filippinerna som hon inte har berättat om för någon, och hemligheten tär på henne. Hon har svårt att leva med alla tunga minnen och hennes mentala kristillstånd stegras gradvis till en psykisk kollaps. I tillbakablickar får man stegvis följa hennes liv som diplomat, hennes kalla äktenskap och vidare till vad som egentligen hände under vulkanutbrottet, då hon var försvunnen för omvärlden.
Bokens tema är utanförskap, främst Cecilias. Hon är utanför när hon växer upp, när hon är utomlands står hon utanför samhället hon kommer till och när hon kommer hem till sin hemmiljö igen så är fortfarande utanför.
Jag tyckte boken var mycket intressant och språket är mycket vackert i all sin grymhet. Författaren målar upp mustiga scenarion med få ord och träffande liknelser. När Cecilias psyke börjar ge vika skapar Axelsson en bild av hennes sammanbrott och hur Cecilia förtvivlat kämpar för att hålla balansen.
Betyg: 5
03 november 2007
Axelsson Majgull: Långt borta från Nifelheim
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej! jag läste just boken, och jag gillade din recension. Men jag kan inte förstå slutet på boken, där Cecilia stiger ur duschen m.m.
De jag känner som har läst den har tyvärr glömt bort slutet och förstår inte riktigt mina undringar... jag vet inte riktigt varför jag hoppas att du ska kunna det men jag hoppas det ändå!
Hej! Jag har inte sett din kommentar förrän nu, hoppas att du ser mitt svar någon gång ändå =)
För min del symboliserar slutet att Cecilia slutligen ger upp sina höga murar mot omvärlden: hon har fått en total psykisk kollaps och är helt utlämnad. Om man jämför med första scenen så är de två negativ av varandra, i början är Cecilia livrädd för hemtjänstkvinnan (tillika gamla klasskamraten) och gör allt för att hålla henne på avstånd - hon låser ju till och med sitt rum innan hon går hemifrån. I slutet har hon dock inget skydd kvar, varken fysiskt eller psykiskt - och föga förvånande så visar sig damen i fråga vara mänsklig och medkännande (sedan kan man ju ha åsikter om att hon inte kan visa medlidande förrän hon ställs inför en människa i allra djupaste nöd, men ändå..).
Och det är väl det boken handlar om: vad krävs egentligen för att vi ska orka/våga ta hand om varandra? Vad tror du? :)
Skicka en kommentar