Herin Pontus: I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra

Pontus är uppvuxen i Djursholm, högst rankad bland Sveriges högstatusområden. Som journalist drivs han av nyfikenhet och sitt samhällsengagemang. Så när han plötsligt en dag inser att han hyser en massa fördomar om grannsamhället Tensta bestämmer han sig för att ta reda på hur det egentligen förhåller sig. Herregud, han känner ju knappt en enda person med utländsk bakgrund!
Han övertalar sambon att flytta med honom till en bostadsrätt i Tensta. Den kostar en halv miljon, bara en sjättedel av vad motsvarande lägenhet skulle ha kostat i innerstan. Före flytten pratar han med politikern Nalin Pekgul som med stolthet framhållit sin uppväxt i Tensta. Men även hon har till slut dragit öronen åt sig och flyttat därifrån. Varför? Jo, enligt henne har våldet har blivit allt vanligare och råare. Läs mer.
Som Tenstabo med "svenskt" utseende får han gång på gång frågor om varför i hela världen han bosatt sig i detta område. Taxichaufförer drar sig för att köra dit, kompisarna kommer storögda på besök osv. Förvånat konstaterar han att när Tenstabarnen undrar vilket språk han pratar hemma och han svarar "svenska" tror de honom inte utan upprepar frågan.

Som läsare förundras jag över att författaren vill utsätta sin lille son för denna osäkra miljö. Hans sambo ställer lojalt upp på hans projekt, men de gånger han är bortrest ringer hon gråtande och berättar att någon försöker ta sig in i deras lägenhet. Ändå fortsätter han med sitt socialrealistiska experiment. Jag kan förstå i teorin varför han vill ta reda på hur det är istället för att tro på hörsägen och rykten. Men i praktiken tycker jag inte det är särskilt modigt att utsätta sin son och sin gravida sambo för detta, när de faktiskt inte behöver leva i ett sådant högriskområde.
Hela tiden vet jag hur "äventyret" ska sluta: Han skriver en bok och familjen flyttar från Tensta. Och så blir det förstås.
Betyg: 3