Gröndahl Jens Christian: Hjärtljud

Alltsedan elvaårsåldern har de nu 39-åriga männen förblivit vänner. Fastän de var så olika både till utseende som i fråga om hemmiljö har de hållit kontakten alla dessa år. I femte klass var Adrian den charmige, den långe och snygge, som flickorna föll för. Han kom från ett välbärgat hem. Den andre, berättarjaget, var stabilt byggd med ”valpfett på låren”, glasögon på grund av närsynthet och allmänt tafatt till sin läggning. Hans föräldrar drev ett hotell med tvivelaktigt rykte i området bakom Hovedbanegården i Köpenhamn. De blev bästisar.
Romanen handlar om dessa båda män och de kvinnor de möter. Adrian har länge bott i New York, anställd i en bankirfirma. De båda träffas sällan. För det mesta är det Adrian som skriver långa brev till vännen i Köpenhamn. Det sista brevet når berättaren fem dagar efter Adrians plötsliga död vid en squashmatch. På ett ställe i brevet antyder Adrian att han skulle vilja lätta sitt hjärta för vännen när de träffas igen, för han är den ende som skulle förstå vad som nu plågar hans sinnesfrid. Vad kan det vara? Och nu är det försent att fråga Adrian.
Boken gör ett något rörigt intryck. Kanske är det för att kvinnoporträtten – och det finns en del! – är vagare tecknade och därför svårare att få grepp om.
Betyg 3