Gorkij Maksim: Min barndom

Gorkijs självbiografi börjar dramatiskt. Den lille pojken i fyraårsåldern ser mormor dels be böner vid den döde faderns öppna kista, dels trösta och hjälpa modern, som kvider och skriker i förlossningssmärtor liggande på golvet. Snart har mormor kontroll över situationen. Lille Aleksej föses bort till ett hörn bakom ugnen och en lillebror föds. Fadern ligger stilla utan att beröras av allt ståhej, noterar Aleksej.
En kort tid därefter åker Aleksej med ångbåten till mormor och morfar. Bland koffertar med hans tillhörigheter finns också den lille babyn, som dött efter födelsen. Där i staden Niznij Novgorod kommer han att stanna ända till tioårsåldern. Han delar sovrum med mormor, som underhåller honom med sagor och berättelser om släkt och familj. Hon har en fabuleringsförmåga, som får Aleksej att med alla sinnen på spänn lyssna till och gömma dessa historier ur livet i sitt hjärta. Morfadern står för den praktiska delen av uppfostran. På lördagen tas de avskalade videkvistarna fram för att med slag randa den lilles rygg och bak. Intensiteten i agan sker alltefter ofogets karaktär. Men morfar lär honom också att läsa och rabbla helgonlegender. Skolgången blir bristfällig men mycket får han till skänks genom att umgås med de vuxna i familjen och pojkgänget på gatan.
Det är en mycket gripande och tänkvärd barndomsskildring från 1870-talets ryska proletariat. Gorkij beskriver den lille Aleksejs upplevelser av livets vidriga sidor realistiskt men också med humor och stark framtidstro.
Betyg: 4+