Allende Isabel: Inés, min själs älskade

Historieskrivare har i alla tider tenderat att reducera det kvinnliga släktet till statister, på sin höjd får de spela biroller såsom mödrar, älskarinnor eller makor. Sällan tillskrivs de en egen personlighet, ej heller finns det utrymme för deras repliker. Därför känns det befriande att Isabel Allende gör något så ovanligt som att låta en verklig och viktig kvinna komma till tals, genom att berätta historien om Inés Suarez – en handlingskraftig spanjorska som sökte frihet och äventyr i Nya Världen. Inés föds 1507 i Plasencia, hon är envis som en mulåsna och vägrar låta sig kuvas enligt tidens ideal. Genom hårt arbete och list lyckas hon få tillstånd att resa till Nya Världen, officiellt för att leta efter sin lycksökande odugling till make, men då han återfinns död har Inés fått alltför mycket smak av friheten för att vilja återvända till Spanien. Hon stannar alltså kvar i Nya Världen och får bland annat uppleva att träffa sitt livs kärlek, delta i erövringen av Chile och att slåss som soldat i conquistadorernas armé.

Allende baserar sin berättelse på de krönikor som skrevs av – och om - Inés under hennes samtid och berättar händelserna så som de blev dokumenterade, även om hon har moderniserat femtonhundratalets språk ”för att inte skrämma slag på mina eventuella läsare”. Genom Inés ögon får man en tydlig bild av de fruktansvärda fasor som följde erövringen av den nyupptäckta kontinenten, politiska intriger, vardagliga vedermödor och den passionerade kärleken med dess komplikationer.
Trots att det föraktfulla förtrycket av både kvinnor och ursprungsbefolkning är förfärande, så sprudlar ändå berättelsen av Inés livsglädje och förs framåt av hennes befriande rådighet. Det är helt enkelt en spännande och gripande saga som jag varmt rekommenderar.
Betyg: 5