Bakhtiari Marjaneh: Kalla det vad fan du vill

1988 flydde familjen Irandoust till Sverige från Iran. Amir och hustrun Panthea var fulla av hopp och framtidstro. De skulle skaffa jobb och etablera sig snabbt, det skulle vara lätt för dem som ju är ”akademiker och bra människor”.
I huvudet på en flykting staplas illusioner, minnen och drömmar huller om buller utan möjlighet att sortera och bearbeta före flykten. När flykten är över, chocken har lagt sig och man landat i sin nya tillvaro kan alla upplevelser börja smältas. Det sker i etapper, den första tiden upplever en invandrare ”flyktingförläggning, väntan på uppehållstillstånd, svenska för invandrare, lägenhet, beundran av ordningen och redan”.
Därefter kommer fasen av ”upprepningarna, jobbsökandet, den sociala degraderingen, osäkerheten, byråkratin, ångesten”. Panthea jobbar på dagis, hon som var fysiker med kvantteori som specialitet, forskare och karriärist. Amir - som i Iran var bokförläggare, poet, utbildad lingvist som älskar att föra intellektuella samtal – försörjer sig som butiksbiträde, pizzabagare och taxichaufför.

Det är en intressant bok med ett allvarligt ämne, skriven på ett omväxlande dråpligt omväxlande tankeväckande sätt. Den punkterar i viss mån den stereotypa bilden av invandrare som media förser oss med. När till exempel dottern Bahar - en synnerligen bestämd ung dam - insisterar på att bära slöja blir hennes pappa arg, besviken och ledsen samtidigt som omgivningen blir provocerad och tror att det är Bahars far som tvingat henne till det.
Föräldrarnas stapplande, brutna svenska blir bitvis komisk läsning, men författaren tar deras parti genom att ge bakgrunden till och förklara vad det egentligen var som de ville uttrycka. När berättelsen kompletteras med den fördomsfulle och inskränkte Bertils invandrarfientliga åsikter uttryckta på skånska blir det riktigt underhållande på ett intelligent sätt.
”Udlänningar åo annat löust folk kan man inte lida po…. Skicka him dom sajer jao… Di raåonar våora ungdomar. Di våora e helt hjälplöusa. Di kommer hit åo ser alld va vi haor här åo tror di kan ta de graodis.”
Betyg: 4