Nilsonne Åsa: Tunnare än blod

Bo Ekdal, chef för patologiska institutionen, hoppas på välbehövligt forskningsanslag till institutionen. Allt hänger på den inspektion som genomförs av professor Hayakawa. När besöket lider mot sitt slut kommer Bo på att han trots minutiösa förberedelser missat den demonstration i form av en obduktion som professor Hayakawa alltid vill genomföra. Bo lyckas i all hast trolla fram ett lik och sedan kan den makabra föreställningen börja. Obduktionen blir inte enbart en uppvisning av en världsberömd patologs skicklighet utan leder även till upptäckten att patienten inte dött en naturlig död.
Nilsonnes polishjältinna Monika Pedersen sätts som vanligt att lösa fallet och som vanligt genomför hon sina förhör osäkert och osystematiskt. Hon funderar en hel del på manschauvinism, härskartekniker och bristen på jämställdhet men lyckas inte vända dessa insikter till sin egen fördel. Till min besvikelse framstår hon inte som särskilt kompetent i sin yrkesroll. För att lösa fallet behöver hon som vanligt ta hjälp av sin sjukskrivna manliga kollega Mikael.
Boken började bra, men tappade tempo när Monika kom in i bilden. Det blir för mycket velande och jag irriterar mig på hennes osäkerhet som genomsyrar nästan allt hon tänker och gör. Inte heller det alkoholiserade mordoffret och hans omgivning engagerar.
Betyg: 2