09 november 2008

Mo Johanna: Får i mig mer liv än jag är van vid

Bokens berättare, ”jag”, är utled på att vara tillsammans med mesiga Anna och lämnar därför Anna mitt i snabbköpet. Det sker genom att Jag glider upp i taket. Jag är nämligen utan kropp och kan förflytta sig osynligt genom luften.
Men trots att Jag mår illa av att vara i närheten av Anna följer Jag ändå efter henne hem. Där ägnas den nyvunna friheten från Anna åt att fladdra iväg för att hälsa på hos grannarna. Jag tar dagliga rundor till småbarnsfamiljen, till paret som så småningom separerar efter ett stormigt förhållande och till pensionären Sonja som slår sig lös till dotterns stora irritation genom att tatuera sig och resa utomlands.
Men trots allt så kan Jag inte släppa sitt intresse för Anna utan fortsätter att besöka henne och oroa sig för att hon mår dåligt. Till slut bestämmer Jag sig för att återvända och bli ett med Anna igen.

Det är en stillsam liten betraktelse om ensamma människor i en stad. Det är författarens välskrivna debutroman som lämnar efter sig ett antal obesvarade frågor. Vad vill hon egentligen med boken? Var det kanske att ge korta ögonsblicksskildringar av människor som befinner sig i olika faser i livet? Handlar boken om själens obotliga ensamhet även om man – som Jag och Anna – är två själar i en kropp?
Jag saknar lite mer kött på benen, jag hade velat veta lite mera, berättelsen var lite väl kort och tunn. Men det är en lovande debut.
Betyg: 2

Läs mer om boken:
Här i SR:s Kulturnytt
Här i Helsingborgs Dagblad
Här i Expressen

2 kommentarer:

Amoroso sa...

Blir nyfiken... Verkar intressant, mycket mellan raderna ändå...

Boktokar sa...

Amoroso: Ja, det var svårt att sätta betyg på en så ovanlig bok. Funderar på om det var lite väl lågt. Den väckte många tankar. Och även mitt intresse.