Noll Ingrid: Lilla rosenknopp

Amerose växte upp som ensambarn med en känslobefriad mor och en sängliggande pappa. Pappan hade förlorat livsgnistan, när Ameroses storebror dog under oklara omständigheter redan som spädbarn.
Numera har Amerose man och två barn. Hon får dagarna att gå genom att ägna alltför mycket tid med att misstänka och beskylla maken för den ena otroheten efter den andra. Hon snokar, rotar och spanar. Och när hon behöver ta en paus från sin sjukliga misstänksamhet, målar hon pittoreska tavlor och drömmer sig bort. Hennes oro verkar vara helt obefogad, för varje gång hon upptäcker någon ledtråd som tyder på en kärleksaffär och ställer maken till svars, så visar det sig att misstankarna varit grundlösa. Fast när han vecka efter vecka uppvaktas med rosor på bilens vindruta och kärleksbrev spårar det hela ur.
Författaren har en mycket säregen, skruvad stil och huvudpersonens knepiga personlighet fångade snabbt mitt intresse. De tvära kasten mellan svartsjukans demoner och de vällustiga, överdådiga beskrivningar av olika konstverk skapar en egendomlig och obehaglig stämning. Just när man tror att man vet vartåt det barkar, så gör berättelsen ett litet språng åt ett oväntat håll innan den likt en jagad hare fortsätter framåt igen.
Jag vet inte riktigt vad tycker om boken, den var obehaglig och därigenom fängslande, men jag tyckte verkligen varken om personerna i boken eller handlingen. Men jag drevs av nyfïkenhet att läsa klart den. Så då var den väl välskriven?! Och läsvärd?!
Betyg: 3

Läs fler recensioner av författarens böcker:
Tuppen är död
Den lömska apotekerskan